Jag har varit ute och sprungit. Som i verkligen sprungit, från en punkt till en annan utan att stanna och helt utan att få hjärtstillestånd. Det ni. Det var det ingen som trodde, allra minst jag själv. Nu har jag blodsmak i munnen och tigerbalsam på benen, som den riktiga atlet jag faktiskt är. Fast inte.

Min Långdistans visade sig vara cirka 1,7 km. och ja, jag är SJUKT nöjd. Nu ska vi inte hänga upp oss på siffror liksom. jag har inte sprungit 2 km sedan långt innan jag blev gravid med Maja. Det var några kilon sen nu faktiskt. Resan fortsätter och vem vet. Kanske kutar jag snart milen. (ironin skvätter på skärmen)

(och såklart en galen eloge till min PT och syster som orkar med mig och min obefintliga karaktär vad gäller det mesta. kärlek.)