Semester igen

Sådär ja. Då har pappan i huset semester igen. Dessa två veckor som passerat kan endast sammanfattas av rent kaos. Att hinna med. Att vara en bra mamma. Att få ihop en lunch. Att äta själv. Nja.. alltså... det där gick som det gick. och släng in en Maja som inte vill bajsa på det, ett besök till akuten och ett lavemang...
 
I veckan som kommer vankas Furuvik och födelsedagsfirande. Kvällarna som gått har vi spenderat med MyoMange o barnen såklart. Ätit middag tillsammans och sen åkt och badat. Underbart. Barnen har haft super kul och vi vuxna har fått lite kvalitetstid.
 
Felix är inne i någon form av fas där han sover för lite på dagarna och därmed är övertrött deluxe på kvällarna. Det är skikfest och ett jäkla hallå här hemma mellan tio och tolv cirkus. Den fasen får gärna passera nu när den vill.
 
 

Fredag

Första veckan hemma utan pappa går mot sitt slut. Tack o lov. Gårdagen passerade utan större problem. Med en bebis som inte kunde ligga själv på hela dagen o en syster som ju vill ha mamma tid. Och en granne fortfarande i husbil, inte att förglömma.

Utan vår baby Björn skulle livet vara krångligare så den tackar vi tusen gånger för.

På eftermiddagen igår revs dörren upp av en glad liten pojke med lockar i bak som bubblade av Pippi o Emil o massa kul som man kan ha på Vimmerby. Grannarna kom hem! Imorgon blir det lek! :)


Otröstligt

Felix hade sin första skrikkväll igår. Efter att han inte sovit mer än 20 min i stöten å småätit hela dagen var han så fruktansvärt överträtt framåt kvällen.

Han somnade innan 23 å sov till nu 02.30 iallafall! Vi hoppas på en gladare kille imorgon när BVC väntar med läkarbesök! :)


Någonstans

Inte någon stanns

Svenskat.

Min grej.


Pappa på jobbet

Första dagen utan pappan hemma. Blev bara ett par timmar dock då Sofie kom vid 11.30, vi målade och lekte hela dagen.

Felix är inne i jordens kläng period. Orolig o inte nöjd någon stanns än i famnen. Rimmar rätt illa detta.

Grannarna åker på husbilssemester imorgon o vi ska bussa till BVC. Spännande saker!

Snutten har gjort sin premiär idag. Krampaktigt.


Pelle Svanslös hus

Jimmys sista semesterdag. Eller nja, nu väntar två veckors jobb sen fyra veckor semester till. Vi röjde upp hemma och insåg rätt fort att vi blir tvugna att hitta på något med den här dagen. Efter lite överläggning med grannarna så ställde vi siktet mot Pellehuset i stan.

Några timmars bus o ett par pannkakor senare kom vi hem med två katter istället för barn. Nöjda sådana. Mysigt.

Vi lekte på gården och eftermiddagen bjöd på flera äventyr! Nu är kl halv fyra och Felix har kört ett långsov! Nu hoppas vi att vi kan somna om!


Mjölkstockning!

Vaknade i panik igen vid åtta... Ena tutten hade hunnit explodera i storlek o mjölk. Felix åt på höger där vid halv fem nu bråkade vänster.
Fram med pump och gissa ångesten när jag inser att nåt är knas. Den suger inte! Inte en droppe kom ut! Jag handmjölkade o hade mig men när paniken kickade in slutade utdrivningsreflexen att funka. Ännu mer panik! Och smärtan. Jävlar vad ont!

Jimmy lyckades laga pump o jag väckte Felix för mat. Drog ur 150 ml (!!!!) och det fanns kvar att Mata honom efteråt. Sjukt. Sjukt mycket aj på morgonkvisten.

Nu är bröstet rödflammigt men inte så jätteömt längre o ingen feber. Hoppas vi klarar oss!


Ikea igen

Vi gjorde ett nytt försök. Det tog fem timmar. Resulterade i en ful men PRAKTISK garderob till Majas rum.

Efter 4,5 timme hade vi plockat o betalat. Då fick givetvis inte allt plats i bilen. Jimmy åkte hem med grejerna o jag överlevde 45 minuter med två barn på Ikea. Vi kom hem oskadda. Nu har vi garderob i hela vardagsrummet.

Felix hade sin första knorr-kväll igår. Inget var bra inte ens tutten i nära tre timmar. Sen tokdäckade han och sov 4,5 timme på raken. Nu är hon halv fem och jag är såklart pigg!


Skånebesök

Felix snorar vidare. Under dagen idag har jag kunnat slappna av bra. tom varit rätt så kaxig och tyckt att det går åt rätt håll. Vi hade BVC tid på förmiddagen och där kallade sköterskan på läkaren som lyssnade på honom och allt lät rent och fint.
 
dagen rullade på och på seneftermiddagen kom "bästis-Marre" och hälsade på. Hon jobbar ett par dagar här i Uppsala och lyckligtvis fick vi till en dejt! önskar att man hade flera timmar dock. Men det var underbart med en uppdatering. felix fick en alldeles egen kossa, såklart ;)
Jimmy och Maja körde henne till hotellet och jag o Felix stannade hemma.
 
Men felix hostar på och jag har nerverna utanpå kroppen igen. Det kom en stor klump slem på skötbordet och mig förut. bra att han får upp det såklart. Men oron ligger undert skinnet. kan han bara bli frisk nu så man kan slappna av.
 
Maja har varit ute o lekt hela dagen och somnar ovaggad. ♥
 
 

Skrämmas

Igår vaknade Felix förkyld och lite täppt i näsan efter en knorrig natt. Att matas med trång näsa visade sig vara svårt.
Vi åkte till siggefora en sväng på eftermiddagen men blev inte så långvariga, Felix blev mer täppt och kom inte till ro ordentligt vid tutten.

Apoteket erbjöd vad som fanns och vi köpte allt. Väl hemma var det matdags och jag fick väcka Felix som sov gott. Näsdroppar och amningsförsök resulterade bara i att Felix geggade ihop i näsan, spydde tills han blev blå och helt slapp i kroppen. Han fick inte luft! Vi kastade oss in till ackis med andan i halsen och jag har aldrig varit så rädd. Aldrig!

Högprio när vi kom in och vi fick hjälp supersnabbt. Felix syresatte sig perfekt och efter en stund ammade vi. Läkaren konstaterade feber o röd hals, fick förklaring till vad som hänt tidigare och fick tack o liv åka hem igen. Mer feber så ska vi åka in igen. Det kan visst svänga fort.

Inatt turas vi om att sova med Felix upprätt. Han rosslar rätt bra men nezerilen hjälper. Riktigt riktigt otäck eftermiddag och jag känner att det tar ett tag att komma över känslostormen.


Nattamat

Lillbus sov sig igenom HELA kvällen ute i svängen med grannar. Vi snackar typ 19-22 med ett matpass. Kände att det nog inte var helt optimalt när han sen slog upp ögonen 22.02 men en stund orkade han sen mat sen sov igen cirkus 22.30.
Jag rensade kök kl.23. Sunt.

Kom i säng efter tolv men lilleman bevisade att han diggar att sova mellan oss genom att vakna först NU för mat! 4 timmar senare.

Nackdel: nu är jag skitpigg.


Baby Björn Miracle

Bärsele inhandlad. Misstänker att denna kommer bli en bästis framöver! vi hade ingen med Majaoch varför är det ingen som förstår. Jimmy premiärkörde den och Felix somnade på 6,5 minut. han satt SUPER bra. Valet stod mellan denna och en Ergobaby. ergon var jag mest inställd på men insåg att den var svårare och VARMARE med spädbarnsinlägget. Så miracle it is.

 

 

 


Otroligt

Klockan är tjugo över tio och Maja sover fortfarande. Felix sussar i vagnen och det är nästan läskigt lugnt. Jag njuter av frukost i lugn och ro.
sommarvärmen lyser med sin frånvaro och det är grått ute. Idag blir det en tripp till barnens hus för att köpa bärsele till Lilleman. Meledas nappflaska "calma" ska också införskaffas och om nån vecka ska vi nog kunna lämna över i alla fall nåt mål mat till pappan i huset och åka på utflykt bara Maja och jag. Jag längtar.

I övrigt kan vi nog stryka även tomater från listan med saker jag får äta nu när jag ammar. Åt ett helt gäng till maten igår och har en liten prickig pojke som haft knorrig mage inatt. Så han har bara velat sova HOS och PÅ. men han har i alla fall sovit då. :)

Mormor och Lasse hälsar på

I fredags kom mormor och Lasse och vi har verkligen sugit ut det bästa av helgen!

Igår tig vi bussen in till stan o matade ankorna. Tätt följt av fika på fågelsången såklart. Maja åt groda o mjukglass och Felix höll sig till tutte, första riktiga offentliga amningen (Ikea räknas inte) och det gick fint! Hemresan blev lite stressig främst för mammahjärtat med arg och varm bebis i vagen, våldsamt skönt att ha mormor till hands då!

Maja var superduktig och trotset har hamnat delvis på hyllan hela helgen :) och hon tyckte det var kul att det äntligen hände något på vår gata i byn. Igårkväll kom äntligen Jack hem också. Lycka!


Förlossningsberättelse. När lillebror kom till oss.

När lillebror kom till världen.

 

Jag tänker börja redan två veckor innan den stora dagen. 30 maj hade jag och din pappa ett inbokat möte med barnmorskan för att prata igenom den kommande och den gånga förlossningen. Hon hade även lovat att utföra en hinnsvepning, lite för tidigt än vad man egentligen gör. Samma dag kom er mormor på besök. Hinnsvepningen gjorde ingen större nytta. Fick veta att vi var öppna 2,5 cm och att tappen var aningen förkortad. Men inget hände på hela helgen. Förutom lite slempropp som kom på lördag eftermiddag. Men som vi hoppades att det skulle dra igång!

 

En ny tid var bokad onsdagen efter, för en ny svepning. Den 5 juni, inte mycket mer hade hänt denna gång. Så jag åkte hem utan större förhoppningar. Lite sammandragningar men inget att orda om kom på kvällen. Sen dagen efter kom det en ordentlig slempropp. Nu kanske något var på gång? Men icke, dagen efter var det tvärlugnt och allt hopp var över för denna gång, ny tid om en vecka och sen skulle vi ju ändå vara i mål snart. Kanske skulle lillebror vänta till fulltid i alla fall. 

 

Men så blev det kväll. Nationaldagskväll. Vi grillade och Sofie hade varit här och lekt med Maja hela dagen. Hon hade precis hoppat på sin buss när jag plockade in disken i diskmaskinen. Då kändes det något nytt, en ilande känsla ner mot bäcknet, jag tog ett steg till och samma känsla dök upp. På tredje steget blev det varmt i trosorna. Hade jag kissat på mig? Tog ett steg till ut mot toaletten och då rann det till ordentligt. Jag ropade till Jimmy i soffan att jag tror att vattnet gick. Maja hade precis somnat och jag stack över till grannarna för att meddela läget. David öppnade och jag förklarade att vi nog behövde barnvakt snart. Gick in igen och ringde till förlossningen, dem tyckte att vi skulle komma in för kontroll på en gång. Linda kom över. Klev i lite fostervatten i köket och delade mitt adrenalinpåslag en stund. Sen stannade hon tills Sofie kom och tog över barnvakten.

 

Vi åkte in. Fick träffa barnmorska och läkare och konstaerade att det var vattenavgång men även att vi inte hade några värkar ännu. Fick order om att åka hem och sova igen. Och så fick vi en tid för igångsättning dagen efter (Fredag 7/6) klockan 17.00

Natten gick och inga värkar, inte ens sammandragningar! Vattnet fortsatte sippra hela dagen och vi åkte till gränby för att fördriva tiden. Det gick sådär. Men plötsligt blev det dags att åka in.

 

Väl där kl 17:00 hade halva stans gravida kvinnor bestämt sig för att börja krysta samtidigt och de följande två timmarna föddes fem barn på avdelningen, detta gjorde att vi fick bege oss ner på stan för att äta och strosa lite i två timmar. Jag, i foppa-sandaler, mjukisbyxor och världens största blöja i trosorna. Väldigt moderiktigt. Vi gick förbi stationen och sa hej till Linda och David som satt och njöt av god mat och dryck i kvällssolen. Snart skulle vi föda barn. Tanken var verkligen blandad av skräck, längtan och jävlaranamma. Vi satte oss med en sallad vid ån. Tina och Micke kom förbi och kramades och önskade oss lycka till. Så begav vi oss tillbaka till ackis. Skulle vi få stanna kvar nu?

 

Direkt blev vi visade till ett rum och placerade mig på sängen och Jimmy i pappa-fotöljen. Tystnaden, förväntan, skräcken och glädjen över att snart vara på gång var tryckande i det varma rummet. En fläkt snurrade på högvarv och vi sa inte mycket till varandra. Vi väntade på läkaren. Jag fick ligga med CTG som visade liksom förut. NOLL värkar, NOLL sammandragningar och ett fin fint hjärtslag från bebisen. Vi vilade. Runt 23.30 kom läkaren in och undersökte mig. Öppen 2-3cm, en bra bit av livmodertappen kvar. Det beslutades att de skulle sätta ballongkateter. Jag fick nål i handen och första dosen antibiotika (som gavs var 6:e timme framöver). Sen väntade vi igen. Jag var rädd för det värkstimulerande dropp som jag starkt misstänkte var nästa steg efter ballongen.

Så kom läkaren, satte dit katetern efter några försök och klistrade den spänt längs benet. Nu skulle barnmorskan komma in och spänna den varje halvtimme och till slut skulle tappen ha öppnat sig så mycket att den trillade ut. Då skulle jag vara öppen fyra cm. Det började med att de glömde bort oss i två timmar. Vi sov, vaknade vid 02 och ringde på klockan. Hon kom in och spände den. Det skapade lite värkar som jag fick andas lite igenom men det var inte alls outhärdligt. Jag somnade emellan. Sov tio femton minuter sen kom hon in igen och spände. Sådär höll det på. Vatten sipprade blandat med blod allt eftersom. Tejpen lossnade när jag skulle kissa eller när jag vände mig. Det kändes ganska meckigt med alla slangar. Och sladdar överallt. Natten gick. Cirka 06 trillade ballongen ut. Vad stor den var! Och värkarna slutade att komma på en gång…

Droppställningen rullades in och jag blev nervös igen. Jag ville verkligen inte uppleva den värkstorm som jag trodde följde i droppets väg. Men ack så fel man kan ha.

 

Vi började på en låg dos. Som höjdes gradvis cirka en gång per 30 minuter. Inget hände. Vi blev placerade på pilatesboll, inget hände. På hästskopallen, inget hände. Stående, inget hände. Jag hade kanske en ordentlig värk på 20 minuter. Och däremellan inget. Förutom en förlamande trötthet. Vid 08 var det skiftbyte. Då var mitt humör i botten och känslan av att ge upp inte långt borta. Vi sitter på pallen sedan två timmar tillbaka och det händer INGET. In kliver en barnmorska och en sköterska. Från HIMMELN. Underbara underabara människor. Dem frågade hur länge vi suttit såhär och om det hände något. När båda svaren var nej bäddade dem ner mig i sängen och hämtade frukost.

Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att vi inte var mer än i latensfasen ännu. Men hon bestämde att det skulle bli bebis innan hon slutade klockan 15:00. hon tog bort CTG över bebis hjärtslag för den var bara ivägen, och så satte hon en skalpelektrod på bebis. Skönt att silippa en sladd och med lite vila i sängen kände vi båda två hur hoppet började återvända. Ute sken solen från klarblå himmel. Efter en stund började det dyka upp sammandragningar. Som jag fick andas mig igenom. Men vi vilade. Än så länge. Den underbara barnmorskan tittade till oss ofta ofta, jag tror det var väldigt lugnt på avdelningen den här morgonen. Vid nio skickade vi sms till Linda om matleverans. Hon skulle komma förbi vid tio så att Jimmy kunde åka iväg en sväng då jag inte ville vara ensam. Redan nu fanns det en liten tanke om att hon kanske skulle komma att stanna kvar under resten av förlossningen. Tryggheten i det kändes lugnande. Vid tio konstaterade jag att Jimmy inte alls fick lov att lämna rummet men att Linda skulle komma förbi med mat istället. När hon kom var värkarbetet äntligen etablerat och jag hade börjat använda lustgasen. NU skulle vi snart föda barn. Paniken låg under huden och förväntningarna och rädlsan gick hand i hand. Smärtan eskalerade och droppet hjödes.

 

En timme senare var vi mitt inne i kaoset som blir. Värkarna var fruktansvärt intensiva men dock hade jag pauser emellan vilket jag inte upplevde med Maja. Narkosläkaren ringdes in för EDA och när svaret kom att hon inte var tillgänglig bröt jag ihop mentalt. Istället blev jag erbjuden samma bäckenbottenbedövning som jag fick under Majas förlossning och som jag då inte kände någon som helst linding av. Skulle jag verkligen behöva göra detta igen, utan väl fungerande bedövning. Paniken bröt ut. Jag skulle aldrig orka det. Det gjorde för ont. En manlig läkare kom in för att lägga bedövningen. Återigen fick jag uppleva att ta mer än smärtsamma värkar i benstöd, trots att barnmorskan höll mina ben i rakt läge när jag hade värk. Lusgasen var på max och jag andades i den konstant. Med eller utan värk. Bedövningen sattes och jag kunde inte avgöra om den hjälpte eller ej. Samtidigt i all dimma hör jag de ljuvligaste orden i världen från världens bästa barnmorska ”Sara, nu är narkosläkaren här. Nu ska du få lite mer hjälp”. Jag började såklart grina. Så sattes nålen i ryggen och droppen kopplades på. Lugnet som snart skulle lägga sig i kroppen får mig att ännu mer önska att jag fick uppleva det under förra förlossningen också. Det värkstimulerande droppet stängdes av en stund och jag fick VILA. Det var som att komma tillbaka till livet. Paniken försvann och det onda ändrade karaktär, från att vilja slita mig i tu till att pressa på lite neråt vid värkarna. Jag gick och kissade, och det fungerade fint. Lyckan i det!

Barnmorskan lämnade oss i rummet och lugnet infann sig…

 

Efter en stund kom hon tillbaka. Droppet kopplades på igen och NU skulle vi föda barn här. Som utlovat innan klockan blev 15 och dessa underbara människor gick av sitt pass.

 Nu ställdes jag upp i gåstolen. Varje värk skapade ett ordentligt tryck neråt och lustgasen blev min kompis igen. Linda och Jimmy turades om att massera mig i ryggen och kämpade med att hålla mig lugn och konverastionen igång. Det fungerade fint. Vid nästa undersökning var jag öppen 7 cm och i samband med den så kände jag hur kroppen ville trycka på i värkarna. Jag frågade om jag fick och barnmorskan svarade att jag skulle inte trycka på aktivt men följa med kroppen. Om den sa att jag skulle pressa i värken så fick jag alltså göra det men INTE ta i utan FÖLJA MED. Efter bara ett par värkar eskalerade känslan av att vilja PRESSA neråt. Barnmosrkan ville undersöka mig igen och jag la mig i sängen. Fortfarande öppen 7cm med väldigt mjuk i alla kanter sa hon. När hon undersökt klart, satan vad ont det gjorde den här gången! Började hon skruva upp ett benstöd och undrade om jag kunde lägga upp benet där. Jag fick en värk och sa till Linda att NU KOMMER HAN. Kunde inte hålla emot så mycket i nästa värk men skrek att jag inte ville ligga sådär. Jag reste mig upp emot sängen och där och då kom den. Värken från helvetet rent ut sagt. Det var det starkaste jag någonsin upplevt! Hela kroppen sögs in i värken och jag vrålade i masken för allt jag var värd ”DET GÅR FÖR FOORT, JAG GÅR SÖNDER!” jag kände huvudet på väg ut, hur näsan passerade och hur barnmorskan förde ett finger runt öppningen och hur axlarna forserade ut under samma värk som huvudet. Och där. Det vackraste ljudet i världen. Barnskrik. Vår son var ute. Han mådde bra. Barnmorskan höll honom tills jag hunnit runt i sängen innan jag fick upp den vackraste lille varelse på bröstet och vår familj var komplett. Välkommen LILLEBROR.

 

Med underverket på bröstet undersökte dem mig och konstaterade att trots det snabba förloppet behövde jag inte sy ett enda stygn. Otroligt! Vi hade klarat det.

 

13:17, 3040gram och 49cm kärlek. Välkommen till världen Felix.