Förlossningsberättelse. När lillebror kom till oss.

När lillebror kom till världen.

 

Jag tänker börja redan två veckor innan den stora dagen. 30 maj hade jag och din pappa ett inbokat möte med barnmorskan för att prata igenom den kommande och den gånga förlossningen. Hon hade även lovat att utföra en hinnsvepning, lite för tidigt än vad man egentligen gör. Samma dag kom er mormor på besök. Hinnsvepningen gjorde ingen större nytta. Fick veta att vi var öppna 2,5 cm och att tappen var aningen förkortad. Men inget hände på hela helgen. Förutom lite slempropp som kom på lördag eftermiddag. Men som vi hoppades att det skulle dra igång!

 

En ny tid var bokad onsdagen efter, för en ny svepning. Den 5 juni, inte mycket mer hade hänt denna gång. Så jag åkte hem utan större förhoppningar. Lite sammandragningar men inget att orda om kom på kvällen. Sen dagen efter kom det en ordentlig slempropp. Nu kanske något var på gång? Men icke, dagen efter var det tvärlugnt och allt hopp var över för denna gång, ny tid om en vecka och sen skulle vi ju ändå vara i mål snart. Kanske skulle lillebror vänta till fulltid i alla fall. 

 

Men så blev det kväll. Nationaldagskväll. Vi grillade och Sofie hade varit här och lekt med Maja hela dagen. Hon hade precis hoppat på sin buss när jag plockade in disken i diskmaskinen. Då kändes det något nytt, en ilande känsla ner mot bäcknet, jag tog ett steg till och samma känsla dök upp. På tredje steget blev det varmt i trosorna. Hade jag kissat på mig? Tog ett steg till ut mot toaletten och då rann det till ordentligt. Jag ropade till Jimmy i soffan att jag tror att vattnet gick. Maja hade precis somnat och jag stack över till grannarna för att meddela läget. David öppnade och jag förklarade att vi nog behövde barnvakt snart. Gick in igen och ringde till förlossningen, dem tyckte att vi skulle komma in för kontroll på en gång. Linda kom över. Klev i lite fostervatten i köket och delade mitt adrenalinpåslag en stund. Sen stannade hon tills Sofie kom och tog över barnvakten.

 

Vi åkte in. Fick träffa barnmorska och läkare och konstaerade att det var vattenavgång men även att vi inte hade några värkar ännu. Fick order om att åka hem och sova igen. Och så fick vi en tid för igångsättning dagen efter (Fredag 7/6) klockan 17.00

Natten gick och inga värkar, inte ens sammandragningar! Vattnet fortsatte sippra hela dagen och vi åkte till gränby för att fördriva tiden. Det gick sådär. Men plötsligt blev det dags att åka in.

 

Väl där kl 17:00 hade halva stans gravida kvinnor bestämt sig för att börja krysta samtidigt och de följande två timmarna föddes fem barn på avdelningen, detta gjorde att vi fick bege oss ner på stan för att äta och strosa lite i två timmar. Jag, i foppa-sandaler, mjukisbyxor och världens största blöja i trosorna. Väldigt moderiktigt. Vi gick förbi stationen och sa hej till Linda och David som satt och njöt av god mat och dryck i kvällssolen. Snart skulle vi föda barn. Tanken var verkligen blandad av skräck, längtan och jävlaranamma. Vi satte oss med en sallad vid ån. Tina och Micke kom förbi och kramades och önskade oss lycka till. Så begav vi oss tillbaka till ackis. Skulle vi få stanna kvar nu?

 

Direkt blev vi visade till ett rum och placerade mig på sängen och Jimmy i pappa-fotöljen. Tystnaden, förväntan, skräcken och glädjen över att snart vara på gång var tryckande i det varma rummet. En fläkt snurrade på högvarv och vi sa inte mycket till varandra. Vi väntade på läkaren. Jag fick ligga med CTG som visade liksom förut. NOLL värkar, NOLL sammandragningar och ett fin fint hjärtslag från bebisen. Vi vilade. Runt 23.30 kom läkaren in och undersökte mig. Öppen 2-3cm, en bra bit av livmodertappen kvar. Det beslutades att de skulle sätta ballongkateter. Jag fick nål i handen och första dosen antibiotika (som gavs var 6:e timme framöver). Sen väntade vi igen. Jag var rädd för det värkstimulerande dropp som jag starkt misstänkte var nästa steg efter ballongen.

Så kom läkaren, satte dit katetern efter några försök och klistrade den spänt längs benet. Nu skulle barnmorskan komma in och spänna den varje halvtimme och till slut skulle tappen ha öppnat sig så mycket att den trillade ut. Då skulle jag vara öppen fyra cm. Det började med att de glömde bort oss i två timmar. Vi sov, vaknade vid 02 och ringde på klockan. Hon kom in och spände den. Det skapade lite värkar som jag fick andas lite igenom men det var inte alls outhärdligt. Jag somnade emellan. Sov tio femton minuter sen kom hon in igen och spände. Sådär höll det på. Vatten sipprade blandat med blod allt eftersom. Tejpen lossnade när jag skulle kissa eller när jag vände mig. Det kändes ganska meckigt med alla slangar. Och sladdar överallt. Natten gick. Cirka 06 trillade ballongen ut. Vad stor den var! Och värkarna slutade att komma på en gång…

Droppställningen rullades in och jag blev nervös igen. Jag ville verkligen inte uppleva den värkstorm som jag trodde följde i droppets väg. Men ack så fel man kan ha.

 

Vi började på en låg dos. Som höjdes gradvis cirka en gång per 30 minuter. Inget hände. Vi blev placerade på pilatesboll, inget hände. På hästskopallen, inget hände. Stående, inget hände. Jag hade kanske en ordentlig värk på 20 minuter. Och däremellan inget. Förutom en förlamande trötthet. Vid 08 var det skiftbyte. Då var mitt humör i botten och känslan av att ge upp inte långt borta. Vi sitter på pallen sedan två timmar tillbaka och det händer INGET. In kliver en barnmorska och en sköterska. Från HIMMELN. Underbara underabara människor. Dem frågade hur länge vi suttit såhär och om det hände något. När båda svaren var nej bäddade dem ner mig i sängen och hämtade frukost.

Barnmorskan undersökte mig och konstaterade att vi inte var mer än i latensfasen ännu. Men hon bestämde att det skulle bli bebis innan hon slutade klockan 15:00. hon tog bort CTG över bebis hjärtslag för den var bara ivägen, och så satte hon en skalpelektrod på bebis. Skönt att silippa en sladd och med lite vila i sängen kände vi båda två hur hoppet började återvända. Ute sken solen från klarblå himmel. Efter en stund började det dyka upp sammandragningar. Som jag fick andas mig igenom. Men vi vilade. Än så länge. Den underbara barnmorskan tittade till oss ofta ofta, jag tror det var väldigt lugnt på avdelningen den här morgonen. Vid nio skickade vi sms till Linda om matleverans. Hon skulle komma förbi vid tio så att Jimmy kunde åka iväg en sväng då jag inte ville vara ensam. Redan nu fanns det en liten tanke om att hon kanske skulle komma att stanna kvar under resten av förlossningen. Tryggheten i det kändes lugnande. Vid tio konstaterade jag att Jimmy inte alls fick lov att lämna rummet men att Linda skulle komma förbi med mat istället. När hon kom var värkarbetet äntligen etablerat och jag hade börjat använda lustgasen. NU skulle vi snart föda barn. Paniken låg under huden och förväntningarna och rädlsan gick hand i hand. Smärtan eskalerade och droppet hjödes.

 

En timme senare var vi mitt inne i kaoset som blir. Värkarna var fruktansvärt intensiva men dock hade jag pauser emellan vilket jag inte upplevde med Maja. Narkosläkaren ringdes in för EDA och när svaret kom att hon inte var tillgänglig bröt jag ihop mentalt. Istället blev jag erbjuden samma bäckenbottenbedövning som jag fick under Majas förlossning och som jag då inte kände någon som helst linding av. Skulle jag verkligen behöva göra detta igen, utan väl fungerande bedövning. Paniken bröt ut. Jag skulle aldrig orka det. Det gjorde för ont. En manlig läkare kom in för att lägga bedövningen. Återigen fick jag uppleva att ta mer än smärtsamma värkar i benstöd, trots att barnmorskan höll mina ben i rakt läge när jag hade värk. Lusgasen var på max och jag andades i den konstant. Med eller utan värk. Bedövningen sattes och jag kunde inte avgöra om den hjälpte eller ej. Samtidigt i all dimma hör jag de ljuvligaste orden i världen från världens bästa barnmorska ”Sara, nu är narkosläkaren här. Nu ska du få lite mer hjälp”. Jag började såklart grina. Så sattes nålen i ryggen och droppen kopplades på. Lugnet som snart skulle lägga sig i kroppen får mig att ännu mer önska att jag fick uppleva det under förra förlossningen också. Det värkstimulerande droppet stängdes av en stund och jag fick VILA. Det var som att komma tillbaka till livet. Paniken försvann och det onda ändrade karaktär, från att vilja slita mig i tu till att pressa på lite neråt vid värkarna. Jag gick och kissade, och det fungerade fint. Lyckan i det!

Barnmorskan lämnade oss i rummet och lugnet infann sig…

 

Efter en stund kom hon tillbaka. Droppet kopplades på igen och NU skulle vi föda barn här. Som utlovat innan klockan blev 15 och dessa underbara människor gick av sitt pass.

 Nu ställdes jag upp i gåstolen. Varje värk skapade ett ordentligt tryck neråt och lustgasen blev min kompis igen. Linda och Jimmy turades om att massera mig i ryggen och kämpade med att hålla mig lugn och konverastionen igång. Det fungerade fint. Vid nästa undersökning var jag öppen 7 cm och i samband med den så kände jag hur kroppen ville trycka på i värkarna. Jag frågade om jag fick och barnmorskan svarade att jag skulle inte trycka på aktivt men följa med kroppen. Om den sa att jag skulle pressa i värken så fick jag alltså göra det men INTE ta i utan FÖLJA MED. Efter bara ett par värkar eskalerade känslan av att vilja PRESSA neråt. Barnmosrkan ville undersöka mig igen och jag la mig i sängen. Fortfarande öppen 7cm med väldigt mjuk i alla kanter sa hon. När hon undersökt klart, satan vad ont det gjorde den här gången! Började hon skruva upp ett benstöd och undrade om jag kunde lägga upp benet där. Jag fick en värk och sa till Linda att NU KOMMER HAN. Kunde inte hålla emot så mycket i nästa värk men skrek att jag inte ville ligga sådär. Jag reste mig upp emot sängen och där och då kom den. Värken från helvetet rent ut sagt. Det var det starkaste jag någonsin upplevt! Hela kroppen sögs in i värken och jag vrålade i masken för allt jag var värd ”DET GÅR FÖR FOORT, JAG GÅR SÖNDER!” jag kände huvudet på väg ut, hur näsan passerade och hur barnmorskan förde ett finger runt öppningen och hur axlarna forserade ut under samma värk som huvudet. Och där. Det vackraste ljudet i världen. Barnskrik. Vår son var ute. Han mådde bra. Barnmorskan höll honom tills jag hunnit runt i sängen innan jag fick upp den vackraste lille varelse på bröstet och vår familj var komplett. Välkommen LILLEBROR.

 

Med underverket på bröstet undersökte dem mig och konstaterade att trots det snabba förloppet behövde jag inte sy ett enda stygn. Otroligt! Vi hade klarat det.

 

13:17, 3040gram och 49cm kärlek. Välkommen till världen Felix.


Kommentarer
Postat av: Louise

Men gud vad kul som jag har undrat. Grattis till Felix :-)
Blir själv sugen på en liten till men inte just nu...kanske i framtiden.
Lycka till nu./MvH.Louise i Malmö

2013-06-27 @ 22:53:28
URL: http://malmomorsan.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0