Det känns som att kroppen har gått in i en ny fas. Jag antar att det är en ny växtspurt på gång och jag har inte hunnit anpassa mig riktigt ännu, precis som förra där i vecka 15 typ. då växte magen och från en vecka till en annan passade inga kläder alls. nu är det snarare allt annat som växer INNUTI. jag känner hur bebis växer och sparkarna tilltar i kraft för varje dag som går. det är mysigt men samtidigt, som sagt, anpassningen tar lite tid. plötsligt är det någon som verkligen bor där inne. det buffar och hindrar mig från mitt vanliga rörelsemönster.

jag blir tröttare av att promenera, det är obekvämare att sova, ligga, vila, sitta, stå. höfterna är rätt oK nu eftersom jag varit hemma en vecka men där är ännu en sak som är annorlunda. och det drar och stramar och växer precis som det ska... känns som det händer en hel del även psykiskt... det har lagt sig ett lugn inför att barnet mår bra och växer som det ska, allt känns friskt och bra liksom. oron har försvunnit. dock är de nu massa andra tankar som snurrar, om hur det kommer att vara och hur det kommer bli när bebis faktiskt är hos oss.

jag klagar alls inte, det ÄR fortfarande underbart och det är mycket mysigare nu när man har daglig kontakt med sin inneboende :) men det är bara anpassningen som skall ske känns det som. det här med att inse att man inte kan gå lika länge eller bära lika mycket. det är fan lättare sagt än gjort. man blir tröttare och det känns verkligen som någon suger energi från en. och att man inser att snart kommer det ett barn. VÅRT barn till världen.

Jag fullkomligt älskar min bula och hela tillvaron!

:-) det är en spännande resa!